JAG ÄR EN SMAL PERSON, FÅNGAD I EN STOR KROPP

 
För tre år sedan startade det hela, min resa. Under hela mitt liv har jag varit överviktig, utan att egentligen äta mycket värre än alla andra. Som jag skrivit ett inlägg om tidigare (HÄR) så blev jag retad, hånad och rent ut sagt mobbad under hela min skolgång. Det var inte förrän någongång under gymnasietiden jag samlade modet att starta min viktresa helt på egen hand. 

Jag gick ned fortare än vad jag ens anade var möjligt, och för varje månad som gick hade jag en byxstorlek mindre. Jag gick från 44 till 36 på mindre än ett år. Från 82 kilo till 60, och jag trodde mig må riktigt bra. Det var inte helt sant. Viktnedgången blev till hets, mer eller mindre ett beroende. Jag gick från 1200 kalorier om dagen, till runt 800 men stod trots det helt still. Jag slutade med morötter, tomater och liknande och höll mig till endast gröna grönsaker. Styrketräningen gick till enbart kondition, för även om det var muskler som försvann så var det ju kilon som minskade. Och det är ju trots det som räknas...? Jag såg det inte då, men nu inser jag att det var ett rent ut sagt sjukligt beteende. Vågens siffror var det enda jag brydde mig om.
 
 
Detta höll i sig i ett och ett halvt år. Jag vågade visa upp min kropp för första gången, och jag ska inte skjuta under stolen med att jag var stolt. Riktigt stolt över mig själv. Men sedan vände det. Jag flyttade en hel del, jobbade dygnet runt och utsattes för mer stress än vad någon människa borde klara av. Allt hårt arbete jag lagt ned, försvann. Alla dessa kilon jag blivit av med kom än en gång tillbaka, och jag isolerade mig. Än idag tar jag avstånd från vänner, vänner jag egentligen älskar och värderar högt. För vad skulle de säga om de såg mig såhär..?
 
Vad jag gör, och gjort mot mig själv är skadligt åt båda håll. Samtidigt som jag klandrar mig själv för dessa tankebanor, så vet jag att samhället har en fot med i det hela. Och det känns så orättvist. Jag älskar träning, jag älskar hälsokost och att experimentera med nyttig mat. Varför måste jag behöva se ut såhär? Varför ska jag behöva vara smal i sinnet, och trots det behöva se en spegelbild som verkligen inte gör sig rättvisa. En spegelbild där alla kläder sitter åt. Där fett putar ut ovanför byxkanten. Varför? En gång för alla är det dags att filtrera bort det dåliga i livet. Lämna jobb man inte trivs på, och umgås med vänner som får en att må bra. Det är enda vägen, det är jag säker på.