FOTOGRAF SANDRA BERKEMO

Året var 2002, jag var 7 år gammal. Jag minns att jag hade varit på 'Barnens Skidspel' som utspelar sig varje år i Falun i samarbete med Svenska Skidspelen. Mamma hade målat en sverigeflagga på min kind med teatersmink, och som oförstående 7-åring så tyckte jag att det här var en rolig grej. Dagen efter kom jag till skolan, jag gick alltså i första klass. Flaggan på min kind hade bleknat, men syntes fortfarande och bemötandet jag fick av mina klasskompisar var allt annat än väntad. De skrattade. Hånade mig. Jag var en tönt som medverkat i en skidtävling för barn. Men vad var jag inte då?

Efter det gick det bara utför. Alla hade sina grupperingar från dagis ett par år tidigare, och då jag aldrig gick hos något liknande så hamnade jag automatiskt utanför. Värre blev det i fyran då vi fick en ny tjej i klassen. Jag försökte vara snäll mot henne och tyckte hon verkade hur trevlig som helst. Motsatsen fick jag senare bevisad för mig då hon kommande två, tre år tog över makten och de riktigt elaka kommentarerna blev kastade på mig dagligen. Jag fick gå på möten i skolan tillsammans med mina föräldrar för att faktiskt orka med att gå dit mer. Efter 5 långa år av mobbning och utanförskap så närmade sig äntligen skolavslutningen i sexan. För att kunna säga hej då ordentligt så bestämde vi att alla skulle ses hemma hos mig efteråt. Inbjudningarna hittade jag sedan sönderrivna på klassrumsgolvet och det lilla hopp och självförtroende som jag någonsin haft rann av mig i samma stund.

 

Nya förhoppningar väcktes till liv när det var dags för högstadiets början. Jag hade mina närmsta vänner i min blivande klass, och detta skulle inte få gå fel. Här kunde jag vara vem jag ville, trodde jag. Mina såkallade 'vänner' visade sig vända kappan efter vinden, och de jag umgåtts med hela sommaren såg mig nu istället som ett offer. Här var det brutala saker som sades och gjordes, och efter nästan ett år så lät inte mina föräldrar mig att gå till skolan mer förrän saker löst sig. Denna såkallade lösning? Klassen fick lov att splittras och delas in i nya. Om det blev bättre? Inte direkt. Det förekom både fysiskt och psykiskt våld, jag hade även börjat skära mig själv i både armar och ben, och tanken om att hoppa framför tåget fanns dagligen där. Jag hade aldrig någonsin mått så dåligt som nu. Jag visste att mina riktiga vänner fanns på tre andra skolor, och förslaget om att byta kom upp ett flertal gånger över middagen hemma. Det övervägdes, men i slutänden så blev det aldrig av. 

 

Skolavslutningen i nian, Det var där allt tog slut. 8 år av mobbning, och jag tog mig igenom det. 8 långa år i tron om att det var mig det var fel på. Att världen skulle vara en bättre plats om jag inte fanns. I gymnasiet tog jag tag i träningen på allvar, och under ett år så hade jag tappat närmare 20 kilo. Det var nog här den riktiga vändningen kom. Folk såg mig, killar som aldrig brytt sig förr började skriva. Gav komplimanger. Det var då jag insåg hur sjuk världen egentligen är. Vem fan bryr sig om en bra kommentar efter hundra dåliga? Idag lever jag mitt liv som jag själv vill ha det. De enda folk jag släpper in är de jag faktiskt vill ha omkring mig, och ingen onödig skit ska någonsin tas igen. Jag är bra som jag är, och ingen ska få säga annat.